epitafios

 

Jag tänker på vår bröllopsdag så klart, om det blir nåt band, om vi hinner med bordsplaceringen, att skirva om alla människor, om vi tänkt på alla praktiska detaljer, om vi ska danska nån dans eller hur det blir, om vi verkligen tänkt igenom hur vi vill ha våra bilder, ha vi förslag?, Om du ska hinna tag på någon frisör, om brudbuketten hinenr bli klar, om vi ska åka taxi till hotellet på natten, när ska vi betala hotellet, kommer jag hinna köpa underkläder och titta på andra skor och gå in dessa?, om det är 100 % att kocken kommer över huvudtaget, om jag kommer svimma i kyrkan, om du kommer älska mig resten av livet, kommer jag ångra att jag inte gick ner mer i vikt när vi får bilderna, kommer jag hinna sola nåt och få nån färg?, blir vi klara med sånghäftet, finns det någon sånganförare, kommer Agnes hinna repa med Alexander och vill han ha mer betalt då?    Massa frågor blir det.

 

Sen ha vi ju flytten, som nu är genomförd till 80% tack och lov. Men efter det kommer alla frågor om resan, hinner vi vaccinera oss färdigt, får vi tag på något boende eller var det dumt att inte boka innan vi åker, kommer vi längta gem, hur mycket pengar hinner vi få ihop, fixar vi att skaffa passa nya kort visum bankkort bank och allt innan vi åker?, Är jag verkligen rädd för att flyga eller hur är det?, Kommer du lämna mig ensam ute i världen, kanske du kommer hitta en annan flicka, det tror jag inte men tanken irriterar mig.

 

Ja så du förstår ju att jag inte kan komma till ro på natten, det känns som ett tryck över bröstet, men inte som ångest utan mer som om jag är nyförälskad hela tiden, vilket jag i och för sig är.

 

När man pratar med folk och läser i tidiningen om relationer om känns det som om många överlag utgår från att ett äktenskap inte ska hålla utan mer att man är naiv om man utgår från att det ska göra det. Flera tragiska människor säger till och med vänta du till ni vart gifta i 20 år, då kan du ju tro att kärleken är evig, nä karln inte tänder på dig och du står där med hem och ungar och en karl som känner sig låst och vill ut och leva livet igen.

 

Där kommer en sak till som jag funderar på ibland - barn. Speciellt på nätterna, kommer vi hinna få några?, tänk om jag blir för gammal, skador på fostret?, hur länge kan vi vänta, vill vi verkligen ha barn?

 

 

En sak som återkommer dygnet runt är att jag är så brutalt rädd för at tnågot ska hända oss innan vi gifter oss, innan vi åker, innan vi pluggat, innan vi skaffat barn, innan vi levt livet....



Återkommer säkert under natten..